En sommar i Prag.

Text: Anna Matoušek
Gillar du också skriva, fota och filma? Gå med i Upp!s webbredaktion

Det var en gång en familj, en familj som bestämde sig för att fly ett hårt drabbat kommunistiskt land, lika iskallt av politiken som Sveriges kallaste vinterdagar. Mamma, pappa, storebror och lillebror. En lillebror med stora bruna ögon och knubbiga småbarnsfötter som satte sina första fotsteg på Göteborgs gator.
Lillebrodern växte upp, utbildade sig, och blev 20 år. 20 år och träffa en ett år yngre kvinna från Kungsbacka. De gifte sig och fick sitt första barn som de älskade över allt annat. En liten flicka med precis lika bruna ögon, och ljusa små fjun på huvudet.

Flickan växte upp och blev mig. En tonårsrevolutionär ung kvinna med drömmar, och en av dem var att flytta ett kort tag till landet min halva del av släkten en gång flydde från. För att andas in storstadsluften och fördjupa mig i språket jag aldrig riktigt innan tog mig tid att lära mig.

Jag steg ut ur taxibilen tillsammans med alla mina väskor medan chauffören pekade på en gigantisk port tillhörande en vacker viktoriansk byggnad i Vratislavova.
"Tade." Sa han kort, tog ur alla mina väskor ur bilen och körde iväg.
Jag hade aldrig varit så rädd förut, fast det hade jag säkert. Men just då kändes det så. En blandad känsla i kroppen av rädsla, lycka och förväntningar.

Något jag tycker är så fint med Sverige, är att det finns så många olika människor med olika bakgrunder. Precis som mig, och detta hade jag naturligtvis tänkt att utnyttja till något positivt.
Så vintern 2011 innan min student bestämde jag mig för att åka iväg till mitt kära andra hemland Tjeckien över sommaren. Jag ville lära mig språket på riktigt och andas in Pragluften, låta den sjunka in i varenda por i kroppen, för en längre tid. Självklart har jag vart där många gånger i mitt liv, ja i alla fall två gånger om året. Men jag ville vara där på riktigt. Utan familj, utan släkt, och skapa min egna bild.

Jag gick in i den stora porten, varav den följdes av en lika massiv hall. Släpade fram alla väskor till en liten reception där en riktig babička hälsade "Dobrý den." och gav mig ett papper att fylla i. Väl i den vackra hallen tog jag ett djupt andetag inför processen att få upp alla mina väskor till tredje våningen. Men mitt i min kamp kom en flicka i min ålder ungefär fram, med ett stort leende och de varmaste ögonen jag sett.
"Ahoj!" Sa hon och presenterade sig som Olga. Olga från Moskva, Ryssland. Som senare därpå skulle bli min trofasta följeslagare och bästa vän i Tjeckien. Hon tog tag i mina tyngsta väska och hjälpte mig att bära upp den till min studentlägenhet. Lägenheten delade jag med en annan lite äldre ryss, och hon tog genast någon slags storasyster-roll. "You are crazy." sa hon med en rysk accent och tittade på alla mina grejer jag tagit med. (Allt var dock behövligt måste jag inflika.)

Nästa kapitel blev att hitta skolan dagen efter. Skolan låg i något som heter Albertov och genast hamnade jag fel. Efter någon timme hittade jag dock rätt klass. En "västerländsk" klass som bestod av amerikanare, kanadensare, tyskar, en dansk m.fl. Min lärare såg ut som skådespelaren Anna Karina från de gamla Jean-Luc Gordat filmerna ni vet (googla). Men skulle visa sig vara en riktig satmara. Ja, det var många gånger jag med gråtklump i halsen blev rejält utskälld för att jag inte förstod vad hon sa. Vilket ledde till att jag i både stress och press försökte pussla ihop hennes förklaring på tjeckiska.
”Disciplinen i Tjeckien är lite annorlunda en snälla Sverige” sa jag till min vän i telefonen första bästa tillfälle, med darrig röst. Något jag sedan vande mig vid, tack och lov.

Men om det var värt det, varje dag var som en lycklig saga när jag spatserade runt på Prags vackra gator. Där liksom varje gata skulle kunna vara ett konstmotiv. Varje mejl till mina oroliga föräldrar var som ett kapitel ur en magisk bok, och alltid hände det något.

Dagen då jag kände att jag vandrat runt och luktat på varenda vrå i stan, satte jag mig ner på ett fik med mina skolböcker och en kopp kaffe. Det var kväll och jag försökte pränta in ett massivt tal av nya verb. Förvirrade turister passerade förbi, ibland någon svensk, och jag bara satt där, stängde skolböckerna och tog fram en bok av en utav mina favoritförfattare. Bredvid mig satt ett gäng tjeckiska killar som drack Kručovice (öl), och på andra sidan av mitt bord på uteserveringen satte sig ett gäng tjecker i medelåldern, också med en öl såklart. De pratade och skrattade och mitt bland allt tog den ena mannen fram sin gitarr.

Så mitt där i kvällsljuset, i vackraste staden, satt jag och lyssnade på plingande gitarrer och vackra toner. Med mitt kaffe och en helt fantastisk bok. Just där kände jag att nu blir det inte bättre. Nu kan jag inte bli lyckligare. Jag ville bara stoppa tiden, stoppa in känslan i en burk och aldrig släppa taget om den. Det var som en slags blandad känsla av.. av kärlek. Någon slags nyförälskelse, fast till en stad. Till en känsla. Till ett befinnande. Jag var i min stad och det var liksom bara, så himla-himla bra.

Dagarna följde, jag blev småförälskad i en kille i klassen med lockigt hår som jag helst av allt ville prata med hela dagarna, jag for på äventyr med klassen till slott och dalar, jag pratade knagglig tjeckiska med framförallt Olga och vi dansa runt i nattdimman och hånglade med tjeckiska pojkar på klubbar som spelade Depeche Mode högt i högtalarna. Allt var så himla bra.

Jag var kär i landet, staden, och äntligen var jag här. Jag ville aldrig åka hem, men till sist blev jag helt enkelt tvungen att med tårögda ögon krama farväl till alla mina nya vänner. Ta flyget hem till ett rätt grått Sverige.

Men jag ville bara säga det. Att alla ni Göteborgare med någon annan slags bakgrund, för sjutton ta del av det! Eller kanske ni bara är riktigt intresserade av en stad? Passa på! Kanske har ni sommarlov, tar studenten i år eller dylikt. Spara ihop lite pengar, anmäl er till någon rolig kurs (jag gick en språkkurs på en sommarskola) och ta ert pick och pack till något spännande land. Det var det jag gjorde och jag ångrar inte en sekund av det.
Men nu är det nästa äventyr som gäller, i en annan stad, mer om det hade jag tänkt skriva om snart.

Na shledanou, Anna.